I loop the mooring line around a weathered iron ring. Then, nothing happens. The island carries on without needing us. The heather holds the wind for a little while. The rocks remember more winters than anyone could ever count. Silence does not come from outside. It rises from the dark scent of seaweed, from the sea’s slow breathing against the shore. A solitary gull opens the sky with a cry, and it closes again. Far away, a ship passes. It moves across the horizon like a thought one chooses not to follow. Out here, time loses its habit of dividing itself. Morning and evening simply exchange places with the light. I pause and stand for a while in the stillness. Am I the one listening to it, or is it listening to me?
Out Skerries
Jag lägger förtöjningen om en väderbiten ring.
Sedan händer ingenting.
Ön fortsätter utan att behöva oss.
Ljungen håller vinden kvar en stund.
Stenarna minns fler vintrar
än någon människa kan räkna.
Tystnaden kommer inte utifrån.
Den stiger upp ur tångens mörka doft,
ur havets långsamma andning
mot stranden.
En ensam mås öppnar himlen med ett skrik
och den stängs igen.
Långt borta passerar ett fartyg.
Det rör sig över horisonten som
en tanke man väljer att inte följa.
Här ute förlorar tiden
sin vana att dela upp sig.
Morgon och kväll byter bara plats med ljuset.
Stannar upp en stund i stillhet.
Är det jag som lyssnar till den, eller den till mig.
