Att leva sin dröm
Om en segling Nösund – Rio
Det är inte frågan om du kommer, utan när! Så sa student och seglarkamraten Erik I ett samtal från sitt kontor i Rio de Janeiro, dit han flyttat i början av 80-talet. Kontoret hade utsikt över lagunen och sockertoppen. Han berättade att han suttit och fantiserat om att jag en dag skulle dyka upp där ute.
Jag var mitt i karriären med familj och barn i skolåldern. Det var inte aktuellt att ge sig ut på en långsegling på överskådlig tid. Men samtalet la sig att gro någonstans. Tittade på sjökort och de klassiska bilderna av Rio. Helt klart, en dröm hade fötts. Många år senare som pensionär med utflugna barn och min fru Pia som fortfarande arbetade heltid. Nu var det dags! Dessutom hade jag Adelante, en Contessa 32, en för mig och ändamålet idealisk segelbåt. Trygg och samtidigt rolig att segla. Vill man åka båt finns ju andra alternativ. Att segla till Erik i Brasilien var min idé. I den bemärkelsen var det ett soloprojekt. Men jag var också intresserad av att ha medseglare på olika etapper. Jag frågade runt och la upp annonser på internet.
Med start från Orust planerades de första två månaderna att ta oss i mycket lugnt tempo till Kanarieöarna. Först ner genom Europa och kanalerna i Holland. Här bokade Pia in sig.
På andra etappen till Madeira fick jag sällskap av en kamrat och tidigare medseglare. Där väntade jag ut att allt ståhejet kring ARC var över, innan det bar av till Las Palmas.
Här möttes man av ett stort antal båtluffare som på ett rätt påträngande sätt försökte få uppmärksamhet. Effekten hos mig blev den motsatta. Dessutom var min e-post fylld av hugade seglarspekulanter. Att välja medseglare var inte lätt, speciellt när lojaliteten mellan skeppare och besättning var obefintlig. En tilltänkt gast kan lätt försvinna till grannbåten timmarna före avfärd. En kväll ringer telefonen, det var Patricia 32 år gammal som ville ut och segla. Forskare i kemi och arbetat med batteriutveckling några år. Tydligen välbetalt eftersom hon inte hade några planer på att återgå till arbetslivet. Unga idag har helt klart en annan syn på plikt och karriär än vad mina jämnåriga har. Seglade från Las Palmas till Radazul på Teneriffa för att intervjua henne. Där hade Patricia redan ordnat med kajplats och bokat studiebesök på ett ubåtsprojekt. Hon mötte upp med packad ryggsäck och dessutom en fallskärm! Hon gav mig inte så stora möjligheter till att refusera. Dessutom var hennes rumskamrat, Ivan från Katalonien, vidtalad om att jag sökte besättning. Ivan var konsertviolinist och aktiv i spanska längdskidlandslaget. Av en händelse stod han bakom hörnet redo för ett möte. Och så var vi tre ombord på Adelante.
Dagen efter la vi ut i frisk motvind. Ingen av mina gastar hade någon större erfarenhet av sjön utan startade genast i kör ropa efter Ullrik. Andra dagen fångades vi upp av passadvinden i en fin slör. Alla trivdes och kursen ställdes in på Kap Verde. Skulle saker och ting inte fungera kunde jag ju låta dem gå i land där. Men alla fann snabbt sina roller och bidrog med sitt.
Nyåret firades in i Mindelo och Ivan träffar där Virgina, en strandsatt italienska. Båten hon varit besättning på hade fått skador och kunde inte fortsätta. Jag sa OK. Och nu var vi fyra ombord. En utmanande och spännande situation.
Innan vi seglade vidare tog vi färjan över till ön Santo Antão för att vandra några dagar. Väldigt fint och i kölvattnet efter pandemin kunde vi vandra ostört.
Det är bara 1400 distansminuter att segla över Atlanten från Kap Verde till den brasilianska ögruppen Fernando de Noronha utanför Brasiliens fastland. Idealiskt belägen på vår väg till Salvador de Bahía, som en oas i en blå öken. Innan det karakteristiska berget Morro do Pico bröt horisonten hade vi sedvanligt besök av kung Neptun. Dagen till ära med nytvättade fötter och iklädd rosa toga, resterna av en sönderblåst spinnaker.
Vi ankrade upp i hamninloppet på 10 meters djup, alldeles nära det svarta sjömärket. Morgondoppet delades med öns små lekfulla delfiner och några sköldpaddor frustande på avstånd. Vårt första möte med Brasilien var inget annat än magiskt.
Fernando de Noronha är ”Port of call” till Brasilien. Alla formaliteter avklarades enkelt hos hamnkaptenen som sitter i en träbyscha i backen upp från hamnen. Immigrantpolis och tull kom dit från flygplatsen. Vi behövde bara sitta och vänta ett tag på haket tvärs över gatan. Med Schengenpass får man 90 dagars uppehållstillstånd i Brasilien. Alldeles för kort tid för att upptäcka ett land stort som en hel kontinent. I Brasilien talar man i huvudsak portugisiska. Engelska språket är sällsynt men med lite turistspanska kan man lösa de flesta situationer. På hajmuseet Museu Tubarões arbetar Elisa, hon talar flytande engelska och hjälper gärna till som tolk.
Ön är ett tropiskt paradis och populärt semestermål för nygifta. Antalet samtida turister är begränsat till 460 personer. Allt är naturreservat och ett UNESCO världsarv. Det råder begränsat tillträde till mer än hälften av ön, här måste man hyra en guide. Vi lyckades gå ”vilse” och komma in bakvägen utan guide. Hade mycket väl kunnat betala en avgift, men här är det dyrt. Dessutom debiteras man för ankringen och en turistskatt per person ombord, bara för att gå iland. Absolut värt ett besök, men ingen plats man stannar länge på. Lägger ut i solnedgången och efter några dagar på sydlig kurs får vi vind från den sydostliga passaden. Vi siktar Salvador de Bahia i horisonten. En snårskog av skyskrapor som trängs längs strandlinjen. Var detta den genuina kulturstad vi hört talas om?
Vi anländer Terminal Turístico Náutico da Bahia, och blir mycket väl mottagna av personalen. Marinan är omgärdad av två skyddsskal. Den yttre bevakad av vaktbolag och den inre av beväpnad militärpolis. Inget nyckelkort eller kod till någon grind behövs. Genom dessa hårt bevakade stängsel var vår hudfärg nyckeln. Etnisk härkomst är helt avgörande för vad du har för förutsättningar och hur du blir behandlad. Brasiliens historia är som ett förträngt sår. Många nationer med motsvarande historia har gjort upp eller håller på att bearbeta sitt förflutna. I Brasilien har denna process knappt startat. Vissa politiker förnekar till och med att det är ett problem. Klasskillnaderna är gigantiska, i flera lager. Bara som ett exempel, så finns det inga diskmaskiner att köpa i vitvaruaffärerna. Vad skall man med det till, disken tar ju hembiträdet hand om.
Marinan är lite av en hub för långseglare och många stora seglarrace har genom tiderna har haft stopp här. Pontonen delas med ett tiotal andra utländska långseglare med jämn fördelning av nationaliteter från jordens alla hörn.
En av hissarna, Lacerda Elevator, upp till gamla stan ligger precis innanför. Vill man uppleva en riktig sydamerikansk karneval är det hit man skall ta sig i början av februari. Här försiggår karnevalen på gator och torg, mitt ibland publiken. Karnevalen var tyvärr inställd detta år på grund av pandemin. Den historiska stadskärnan Pelourinho har färgglada koloniala byggnader, monumentala kyrkor och museer och sjuder av musik och dans men tungt beväpnad militärpolis i varje hörn avslöjar en mörkare sida. Här har bland annat Michael Jackson (They Don’t Care About Us) och Paul Simon (Obvious Child) hämtat inspiration.
Besättningen som nu blivit som en liten familj splittras. Det var inte helt enkelt men alla hade sin agenda. Skönt ändå att få återerövra Adelante och breda ut sig i egen kupé. I väntan på att Pia ansluter passar jag på att utforska omgivningarna. Besöker bland annat kåkstaden utefter strandlinjen österut. Här ligger husen i ett jytter, inte helt olikt fiskesamhällena på Orust. Här hittar man den genom Netflix (Streetfood Latinamerika), världsberömda restaurangen Dona Suzana som bl.a. serverar den goda fiskgrytan Moqueca.
Båten bredvid i marinan är en liten segelbåt, Virtual på 30 fot, som seglas dagcharter av Álvaro Pacheco med upp till 7! betalande gäster. Han bjuder sin besättning, förutom på en seglingstur till någon fin vik, även på välkomstdrink, lunch, middag och någonting till solnedgången. Compact sailing! Intresset att komma ut på sjön är stort bland den Brasilianska medelklassen och trängsel är inget problem, snarare en extra trivselfaktor. Fullsatta charter och turbåtar med musik på högsta volym fyllde hamnen dagligen. Álvaro delade med sig av sina favoritankarplatser runt om i bukten Todos os Santos, och vi fick också många tips om platser längre ner utefter kusten.
Mitt över bukten ligger Ilha de Itaparica med flera fina ankarvikar och små marinor. Ytterligare en dagstur söderut ligger Morro de sao Paulo med Gamboa och Ilha do Goio. Alla trevliga och vänliga platser, men som ni väl hört Taube sjunga: ”Borta i Bahia var det bara – skräll och skrik”. Nu längtar vi efter bad och snorkling i kristallklart vatten i en avskild vik utan en massa bröt. Álvaro pratade mycket varmt om Arquipélago de Abrolhos, sydatlantens största korallrev med fem små öar ca 300 distansminuter söderut.
På morgonen andra dagen till sjöss, just som jag var i färd med att rensa en Bonito hörs en smäll. Som om vi seglat på något. Rusade runt, tittade i kölsvinet efter vatten, där var tomt. Pia hade noterat att smällen kom från däck. Ja där låg två undervant hopskrynklade med kardelerna spretande åt alla håll. För många hade detta nog medfört rigghaveri. Men med en rejäl mast, med raka spridare, stående på kölen så blev detta ganska odramatiskt. Minskade på lasterna genom att ta ner storen och seglade vidare försiktigt på förseglet. Hur kan detta hända på bara fyra år gammal vajer? På Riggarna i Göteborg var man inte alls förvånad. 5mm vajer ansåg de vara för klent. Särskilt om de slackar och rycker i hård sjö.
”Abra os olhos!” (Håll ögonen öppna!) , fanns antecknat i sjökort redan från 1500-talet. Att segla in här kräver viss försiktighet helst med en man på utkik och ett bra ljus, helst akterifrån. Det går inte att helt lita på sjökort inte ens de uppdaterade digitala sjökorten. Korallpelare i olika färger – 50 meter i diameter och uppemot 20 meter höga reser sig upp till ytan från havsbottnen.
Huvudön, Santa Barbara, här står fyren och några hus ligger utefter en bygata. Brasilianska marinsoldater, forskare och anställda från Brasilianska institutet för miljö och förnyelsebara naturresurser (IBAMA) är de enda som bor på här.
Vid ankomst, kontaktades “Farol de Abrolhos”. Vi sökte förtöjningstillstånd och hänvisade till vårt rigghaveri. Det var OK, men de meddelade samtidigt att det inte fanns mycket hjälp att få här ute och att vi inte fick besöka vare sig öarna eller reven.
Men redan efter ett dygn hade både marinen och parkvakten från IBAMA bjudit in oss att komma iland. Tillsamman med Eugeni från Belgien som också seglade en Contessa 32, Guilia. Vi var de enda båtarna i viken. Vi tyckte det var rätt unikt med två Contessa 32 liggandes bredvid varandra här ute. Efter rundvandring på huvudön fick jag äran att tända fyren, som enligt uppgift skall vara världens näst starkaste. Har inte kontrollerat detta. I vilket fall så var det högtidligt att exakt 30 minuter efter solnedgång manuellt och på order från officeraren i givakt få slå på strömmen från generatorn till fyrljuset. Till morgonen efter bestämdes träff med forskarna att besöka ön Siriba för en guidad tur bland tropikfåglar, masksulor, brunsulor, praktfregattfåglar och sottärnor som alla häckar där. Havssulan nöjer sig med att ha boet rakt på marken, men den rödnäbbade tropikfågeln föredrar klippskrevor, som erbjuder skydd mot väder och vind. Vi snorklade runt I det klarblå vattnet. Runt öarna finns det mer än 160 fiskarter. Här finns skapelser i alla former och storlekar. Fiskarna är så tama att de bokstavligt talat åt direkt ur handen och när maten är slut nafsar de lite på fingrarna för att få mer. Mot kvällen betraktade vi fregattfåglarna som lekte i termiken över Ilha Redonda. Fregattfåglarna lever på fisk som de är tvungna att stjäla från andra fiskande fåglar, deras fjäderdräkt tål nämligen inte saltvatten.
För att kunna segla vidare fick vi ta ner stagseglets Dynemafall. Det delades upp i fyra längder och fick ersätta undervantens vajrar. Till en början kändes det helt ok, men allteftersom vi sträckte, töjdes den. Det måste väl finnas en gräns? Man har ju hört att Dynema skall vara lika stark som vajer.
Den brasilianska kusten består mestadels av sandstränder uppbrutna av flodmynningar. Att ta sig in här kan vara ganska besvärligt. Sandrev flyttar på sig och tidvattnet är ofta överlagrat av avrinning från floderna. Det bästa är att ta kontakt med någon fiskare som är på väg in. Han hjälper gladeligen till. En liten egenhet med brasilianaren i gemen är att i sin iver att hjälpa till hellre gissar än att säga att han inte riktig vet ett svar. Ganska charmigt men bra att vara medveten om.
Vi hoppar över chansartade inseglingar och sträcker ned mot Vitoria. En modern stad och en helt annan värld än den i Bahia. Anländer dit mitt i natten så vi ankrar upp på stranden vid, Centro Náutico Capixaba. Här hade vi kunnat ligga gratis och ha dingen hos kanotföreningen. Men vi ville kunna proviantera, bunkra vatten och diesel, så vi tog oss till Iate Clube do Espírito Santo. En mycket välfungerande trevlig klubb med bästa tänkbara service både för medlemmar och gäster. Klubben var också ackrediterade att sköta in och utklarering. Inget rännande efter tull och polis. Söder om Vitoria hade vi tänkt segla till Buzios. Men blev på vägen nyfikna på att gå in till Santa Monica bara 20 distans bort. Vi ankrade här som enda båt. Långgrunt och väldigt skyddat. Kul att se en stad där livet pågick utan turism och exploatering. Alla kuststräckor har ju sitt Islandsberg eller Tjurpannan. I Brasilien heter dom Cabo Sao Tome och Cabo Frio. Här möts kalla och varma strömmar, samtidigt som det är grundare. Vid Cabo Sao Tome ligger dessutom ett stort oljefält som inte är tillåtet att beträda. Detta ger en liten passage för att undvika brytande sjö i tät dimma som ofta uppstår här. Inte så himla kul med en svajande mast. Men som oftast känns det värre än det är. Vi seglar in i Buzios tidigt på morgonen. Förtöjer vid den en boj utanför segelsällskapet som vi blivit lovade att använda av Pierre som vi mötte i Vitoria. Bojen tillhör hans farmor som inte längre har någon båt att förtöja. Buzios är en riktig turisthåla utan de vanliga skyskraporna. Upptäckt och exploaterad av Birgitte Bardot på sextiotalet, snart följde Rio de Janeiros vackra folk efter. Här tar vi en kopp kaffe och seglar vidare. Efter segling genom en fin liten skärgård ankrade vi upp vid Praia da Ilha do Farol. Precis vid Boqueirao som är ett litet sund som leder ut i havet ut mot Rio de Janeiro. För en stund inbillar vi oss att vi ankrat upp i paradiset. Men när vi hör diskodunket över viken förstår vi vad som väntar och snart delar vi stranden med 100-talet turbåtar. Det är inte ok att bada utan badkläder på de flesta stränderna i Brasilien. Däremot är det ok för kvinnor att ha en minimal bikini. Två små klistermärken över brösten och ett snöre i genen. Med denna utstyrsel ägnar man sig helt ogenerat åt att ta selfies. Vilket skådespel.
Solen börjar dala och snart är vi ensamma igen. I mörkret efter middagen, seglar vi ut ur viken. Hundratals små fiskebåtar med tända gasljus fiskar bläckfisk utefter klipporna. Det bildar ett vackert pärlband i natten. Den friska sydosten lägger sig lite och vi glider fram i mörkret under stjärnorna. Några valar hörs på avstånd. Till soluppgången bör vi sikta Rio de Janeiro. Alla bergen här liknar Rios siluett. Är tvungen att dubbelkolla flera gånger om det verkligen är Rio vi har föröver. Känns overkligt, vi är framme! Gick in till Iate Clube do Rio de Janeiro. Här var vi inte välkomna. Ingen av våra medlemskap hade avtal med klubben. Fick 15 minuter på oss att lämna området. Det var den enda hamnen vi inte var välkomna till, på hela seglingen. På vår väg över till andra sidan bukten för en alternativ marina hojtade en man att han hade en boj över till oss. Det var Giovani, som driver Urca Marine Beach. Ett antal bojstenar är utlagda på bästa plats precis utanför den trevliga och lugna stadsdelen Urca, nedanför sockertoppen med utsikt upp mot Jesusstatyn. Nu låg vi här, precis som i Eriks dröm. Giovani bor själv ombord på sin motorbåt och har uppsikt dygnet runt med hjälp av sin familj. Han har också gjort en anordning för säker förtöjning av dingen på stranden. Och för detta betalar man så mycket man tycker det är värt. Även om Rio de Janeiro var målet så har Erik nu hunnit flytta till Sao Paulo. Här har jag också avtalat med MCP Yacht i Guarujá, om ”vinterförvaring”. Kusten mellan Rio de Janeiro och Santos visar sig vara helt fantastiskt fin. I skärgården utanför Angra dos Reis, på och runt ilha Grande finns ett otal ankringsvikar med turkosblått vatten och vita sandstränder. På bilfria ilha Grande finns vandringsleder runt om på ön där man kommer mycket nära naturen och djurlivet. Dessutom kan man gå till den berömda stranden Praia de Lopes Mendes
Här skulle man lätt kunna tillbringa en hel säsong utan att tröttna. Pia hade en bokad flygbiljett, så vi började räkna baklänges för att inte komma för sent till Sao Paulo. På väg till Paraty, en seglarmetropol man tydligen inte fick missa besökte vi vattenfallen i Bananal. Där fick vi först ta dingen genom mangroveträsket och sedan gå en stig upp mot forsen där vi gav oss en välbehövlig tvagning.
I Paraty la vi till i Marina do Engenho som drivs av den svenskättade storseglaren Amyr Klink. Paraty har en intressant stadskärna från medeltiden. Nu fylld av restauranger och småbutiker.
Seglar vidare helt kustnära och passerar många fina vikar. För natten ankrar vi upp i Praia das Palmas på ön Anchieta. Här finns också fina vandringsleder. Efter morgondopp, sattes full fart mot Guarujá och Santos på ett glittrande hav med friska ljumna vindar. På MCP Yacht bygger man och servar stora superyachter i aluminium, men ägarna har också ett stort intresse för segling. Här finns en liten marina för gästande båtar med dusch och tvättstuga. Lämnade Adelante i tryggt förvar och tog bussen till Erik i Sao Paulo. Det var naturligtvis en skön känsla, att från tanke till handling, ringa på och möta Erik i grinden till deras fina lilla radhus. Pia tar taxi till flygplatsen medan jag blir guidad runt i kvarteret. Sao Paulo är Brasiliens företagscenter. Här har alla storföretag sina huvudkontor. När slaveriet upphört 1888 öppnades gränserna för arbetskraftsinvandring och det anlände ett stort antal invandrare. Portugiser och italienare är de största invandrargrupperna, men det finns också många spanjorer, tyskar, koreaner, japaner och kineser. Även svenskar utvandrade till Brasilien i början av 1900-talet. Det var i första hand okvalificerad arbetskraft som behövdes för att ersätta slavarbetarna. Dessa invandrare anlände till hamnstaden Santos och vidare till Sao Paulo. Sao Paulo med sina 22 miljoner invånare har på grund av detta blivit mycket mångkulturellt. Staden har inget uttalat centrum, utan man bor och lever kvartersvis. Här finns det man behöver på gångavstånd, marknad, varuhus småbutiker, skola, kontor och verkstäder.
Det har varit en rolig del i seglingen, att stanna till lite längre på några platser och få lite med ingående kännedom om sakers sammanhang.
Hur den fortsatta seglingen skall se ut, är i detta läge oklart. Nu flyger jag hem till familj och vänner i ett sommargrönt Sverige.
Tips / Fakta:
Det finns ett antal pilots över Brasiliens kust. Vi använde oss uteslutande av Michael Balette
”Brazil Cruising Guide” och appen Navily. För navigation använde i första hand i-sailor på ipad. Men även Navionics, Nautical Charts(rasterkort) och c-map fanns nedladdade ombord.
En stor behållning av seglingen förutom seglingen i sig, var att ta hjälp av tillfällig besättning. Man måste naturligtvis vara noga med vem som kommer ombord, men det är värt allt arbete. Fick så mycket hjälp och fick ta del av så många kloka tankar, upptåg och samtal från en yngre generation med så olika bakgrund. Crewbay.com är en bra plattform för möte mellan båtar och besättning.
Har man planerat att segla till Brasilien är det en stor fördel att ansöka om ”CPF number as a foreigner” Det går att göra på plats men görs enklast på ett Brasilianskt konsulat. Ett CPF nummer förenklar livet som besökande avsevärt. Och det gäller allt från att köpa SIM-kort till att få sjukvård.
Vad jag förstår undviker många långfärdsseglare Brasilien. Statistik på kriminalitet och krånglig byråkrati avskräcker.
Kriminaliteten är hög och man måste vara vaksam på hur man uppträder. Normal försiktighet räcker. Vi kände oss aldrig ens hotade. Tvärt om, lokalbefolkningen var hjälpsam och nyfiken.
Byråkratin är frustrerande. In och utklarering kan ta upp till tre hela dagar i anspråk. Detta skall göras i varje hamn som besöks. Reglerna för hur det hela skall gå till är inte heller enhetliga. Det hände att vi struntade i proceduren. I tron att ingen skulle se oss. Men det fick vi erfara, de hade full koll på var vi var och vad vi gjorde. I en hamn där vi smitit in, ställdes det till med en manifestation. Kustbevakningen, polisen och militären mötte oss med allt de hade. Beväpnad personal i helikopter och patrullbåtar gjorde skenattack mot oss. I samtal efteråt med ansvarig för händelsen påpekade han att det är ett allvarligt brott att angöra hamn utan att visa flagg och deklarera sin avsikt med besöket. Så sköt pappersarbetet! Man får då också garanterat se platser man aldrig skulle sett om man inte var ute och letade efter ett tullkontor eller en polisstation för immigranter.
Adelante.nu
